Flykt och kärlek
När jag tänker på att få åka bort så infinner sig en längtan så stark att det värker i hjärtat. Jag vill lämna Sverige ett tag, åka på äventyr, vara ung och hitta mig själv. För tillfället går vart enda öre som blir över av lönen till detta ändamål, resesparkontot. När jag står där i ett varmt land med fötterna i havet så vet jag att allt slit kommer vara värt det, jag kommer känna mig fri.
Jag trivs inte riktigt. Mina få riktigt nära vänner betyder allt förstås och jag är tacksam för att jag har människor som bryr sig om mig. Men jag måste åka ändå, för min skull. Bli inte rädda nu för jag hoppas på att kunna sticka ungefär vid denna tid om ett år ungefär, sånt kräver planering och cashflow. För några veckor sedan beställde jag hem Australien-kataloger som jag brukar titta i och drömma mig bort - Australien är min dröm.
Ikväll blev det en misslyckad konversation med en viss föredetta. Han förstår ingenting, blir irriterad vilket resulterar i att jag lackar ur totalt och säger precis vad jag tycker rakt ut. Men jag tror ärligt talat inte att han fattar. Även om det krävs år och mognad så hoppas jag att han gör det någon dag. Missförstå mig inte, I'm over it och är glad att jag är fri idag. Men jag önskar ändå att vi kunde prata som vuxna människor. Det gör ont att en krossad vänskap inte klarar det, jag vet inte vad jag ska göra. Det är jag som inte kan anpassa mig fast jag hela tiden försöker, jag kan inte förlåta människor fast jag vill.
Därför är jag rädd för att älska och rädd för att bli älskad. Jag är livrädd för kärleken och fasar inför nästa gång jag drabbas. När jag älskar någon så är det svart eller vitt och jag ger allt jag har till den jag älskar. Halvhjärtat finns inte i min bok alls. Jag vill ge någon hela mitt hjärta och få hela min älskades hjärta tillbaka. Det skrämmer mig att jag faller så hårt. Kärlek är det vackraste och fulaste jag vet på samma gång. Jag längtar efter kärlek så det gör ont, samtidigt är jag så rädd att jag ryser av blotta tanken. Den där känslan som infinner sig när man älskar någon så mycket att tårar väller fram, bröstet värker och man tänker att man skulle dö utan denna människa är den vackraste och underbaraste känslan jag vet. När han lägger armen om min midja, ler, drar mig intill sig och berättar att han älskar att jag är klantig. När han tittar på sig med sina vackra ögon med samma blick som ett litet barn har på julafton. Det finns ingenting som kan få mig att känna mig så levande. Det fulaste jag vet är paniken och sorgen som infinner sig när den man älskar säger "Det är inte ditt fel, det beror på mig, det är för bådas bästa". Det känns som någon tar stryptag, knivhugger en och hoppar på bröstkorgen samtidigt. Samtidigt som man känner hur himlen rasar över huvudet så gör det så ont i kroppen fysiskt att man blir rädd. När det hände mig trodde jag att jag skulle dö, jag tänkte att jag inte ville leva längre. Efter flera veckor var smärtan i hjärtat och magen lika intensiv och jag trodde inte jag skulle klara mig. Jag skakade, jag grät, jag skrek, jag kunde inte gå, inte äta. Jag har aldrig kännt mig så död och levande på samma gång.
Men jag lever och jag är så stolt och glad över att jag har älskat någon i min unga ålder. Det gör mig erfaren och jag vet också hur jag vill att ett förhållande ska och inte ska vara. Och trots att det är det slutade förjävligt och blev det svåraste och värsta jag varit med om i hela mitt liv, så vill jag ändå hitta någon ny att älska. Hoppet är det sista som överger människan.
Förstår ni? Kärlek är det kraftfullaste vi har. Kärlek kommer alltid att göra ont, men den kommer alltid vara lika vacker.
Jag trivs inte riktigt. Mina få riktigt nära vänner betyder allt förstås och jag är tacksam för att jag har människor som bryr sig om mig. Men jag måste åka ändå, för min skull. Bli inte rädda nu för jag hoppas på att kunna sticka ungefär vid denna tid om ett år ungefär, sånt kräver planering och cashflow. För några veckor sedan beställde jag hem Australien-kataloger som jag brukar titta i och drömma mig bort - Australien är min dröm.
Ikväll blev det en misslyckad konversation med en viss föredetta. Han förstår ingenting, blir irriterad vilket resulterar i att jag lackar ur totalt och säger precis vad jag tycker rakt ut. Men jag tror ärligt talat inte att han fattar. Även om det krävs år och mognad så hoppas jag att han gör det någon dag. Missförstå mig inte, I'm over it och är glad att jag är fri idag. Men jag önskar ändå att vi kunde prata som vuxna människor. Det gör ont att en krossad vänskap inte klarar det, jag vet inte vad jag ska göra. Det är jag som inte kan anpassa mig fast jag hela tiden försöker, jag kan inte förlåta människor fast jag vill.
Därför är jag rädd för att älska och rädd för att bli älskad. Jag är livrädd för kärleken och fasar inför nästa gång jag drabbas. När jag älskar någon så är det svart eller vitt och jag ger allt jag har till den jag älskar. Halvhjärtat finns inte i min bok alls. Jag vill ge någon hela mitt hjärta och få hela min älskades hjärta tillbaka. Det skrämmer mig att jag faller så hårt. Kärlek är det vackraste och fulaste jag vet på samma gång. Jag längtar efter kärlek så det gör ont, samtidigt är jag så rädd att jag ryser av blotta tanken. Den där känslan som infinner sig när man älskar någon så mycket att tårar väller fram, bröstet värker och man tänker att man skulle dö utan denna människa är den vackraste och underbaraste känslan jag vet. När han lägger armen om min midja, ler, drar mig intill sig och berättar att han älskar att jag är klantig. När han tittar på sig med sina vackra ögon med samma blick som ett litet barn har på julafton. Det finns ingenting som kan få mig att känna mig så levande. Det fulaste jag vet är paniken och sorgen som infinner sig när den man älskar säger "Det är inte ditt fel, det beror på mig, det är för bådas bästa". Det känns som någon tar stryptag, knivhugger en och hoppar på bröstkorgen samtidigt. Samtidigt som man känner hur himlen rasar över huvudet så gör det så ont i kroppen fysiskt att man blir rädd. När det hände mig trodde jag att jag skulle dö, jag tänkte att jag inte ville leva längre. Efter flera veckor var smärtan i hjärtat och magen lika intensiv och jag trodde inte jag skulle klara mig. Jag skakade, jag grät, jag skrek, jag kunde inte gå, inte äta. Jag har aldrig kännt mig så död och levande på samma gång.
Men jag lever och jag är så stolt och glad över att jag har älskat någon i min unga ålder. Det gör mig erfaren och jag vet också hur jag vill att ett förhållande ska och inte ska vara. Och trots att det är det slutade förjävligt och blev det svåraste och värsta jag varit med om i hela mitt liv, så vill jag ändå hitta någon ny att älska. Hoppet är det sista som överger människan.
Förstår ni? Kärlek är det kraftfullaste vi har. Kärlek kommer alltid att göra ont, men den kommer alltid vara lika vacker.
Kommentarer
Trackback
